Våldets spår

Jag har i efterhand insett hur länge jag distanserat mig från vad som hände. Tänkt att det var i en annan stad, att det var en grå och trist dag som det hände, i ett område jag ändå inte hade tänkt att besöka igen. När resten av dagarna var fina, ibland fruktansvärt fuktiga, och när inte ett moln på himlen fanns kändes allt plötsligt så långt borta. Fast å andra sidan fanns rädslan alltid där, den dök upp när någon gick eller sprang bakom mig. Om jag såg någon springa mot mig eller på andra sidan gatan. Och plötsligt tyckte jag att hela världen såg misstänksam ut. Kanske tycker ni att jag talar om det här som världens största offer men i mina ögon är det precis vad jag är. Varje händelse är individuell och ska inte jämföras, kommer tillbaka till det senare.

Här om dagen träffade jag en trevlig tjej på ett ställe där jag tidigare tränade, och hängde mycket, förut. Är för tillfället som en öppen bok och när hon frågade hur det var med mig sa jag som det var, att jag blivit rånad och hoppat av min kurs på universitetet. Personangrepp frågade hon. Och svaret är ja. Ett bevis på hur många som använder ordet rån alltför lätt även om våld inte varit inblandat. Berättade om händelsen och fick höra att hon blivit utsatt för detsamma, i en annan situation. Hon berättade att händelsen kommer att följa mig hela livet fastän emellanåt indirekt. Jag vet redan att det stämmer, eftersom jag tidigare skrivit att saker som inte ens handlar om rånet får allt att handla om rådet. Men med tiden kommer det att bli bättre, givetvis. Att jag måste prata med någon, vilket jag ska. Vi pratade om hur man reagerar i en situation då man utsätts för brutalt våld. Att det är lite antingen eller; du resignerar eller försöker ge tillbaka med våld. Och vilket praktexempel jag och Victor är. Victor kom loss, förstår inte hur, försökte slå killen med ett par nycklar, skrek på hjälp. Jag försökte en gång att föra bort gärningsmannens arm från min hals men insåg att jag var hjälplös och resignerade. Tänkte att det var lika bra att slappna av för kanske var min tid kommen. Det är så jävla kränkande. Kränkande att ge sig på en hjälplös kvinna (män också, såklart) som fysiskt sett är totalt hjälplös. Spelar ingen roll hur stark jag må vara, en kille kommer alltid (?) att vara fysiskt starkare. Kränkande att 10 personer står och tittar på, men jag förstår samtidigt att jag aldrig själv skulle avbryta en sådan här brutal attack. Men att ingen frågar hur man mår eller erbjuder hjälp efteråt var kränkande bara det i sig. Att istället gå runt och storgråta, känna på sin hals för att det gjorde så ont, och att folk stirrade på en som om man vore från en annan planet. Vilket jag också är när det kommer till inställning av våldet, har jag märkt.

Jag är less på att folk på något sätt ska jämföra graden på hur "allvarligt" ett rån är. Att jag i efterhand fick höra att jag borde vara glad att killarna inte bar en kniv eller ett vapen. Okej, så jag ska vara tacksam över att jag blev strypt? Tacksam för att jag inte blev knivhuggen men däremot borde vara tacksam för att jag trodde att jag skulle dö och inte kunde andas? Jag är inte tacksam för något av det här. Men för att gå vidare måste jag acceptera vad som hänt mig, sluta distansera mig, och det är det värsta av allt. Varför ska jag behöva acceptera att någon brukade våld mot mig?

Jag är också less på hur våldets närvaro uppenbarligen har påverkat människans syn på den. Cirka 20 minuter efter attacken tog jag och Victor en taxi från La Boca. Taxichauffören var konstig, ville inte köra oss tillbaka till Palermo utan släppa av oss i Microcentro och kostnaden var opropertionerligt dyr för den korta sträckan. Eftersom jag fortfarande grät i bilen undrade han vad som hade hänt. Jag var för förstörd för att prata men Victor var ovanligt lugn och pratade med honom på spanska. Jag var inte i skick för att tala men kunde gott och väl förstå vad samtalet handlade om. Victor berättade om händelsen och taxichaufförens svar gör att jag vill spy. Han menade i princip att vi skulle skylla oss själva som hade åkt till det där området, att jag var en sån uppenbar turist, en riktig gringa, osv. Och att jag skulle tranquila, lugna ner mig. Återigen: kränkt. Att få höra av andra att jag borde må bättre efter några dagar, för "det är sånt som händer". Uppenbarligen så är det ju det men varför skulle jag må bättre av det? Hur kul tror ni det är att göra en polisanmälan i ett land där polisen är totalt uppgiven, antagligen på grund av det konstant närvarande våldet? Samtidigt har jag en förståelse att synen på allting ändras när händelser som dessa sker alltför ofta. Och jag tycker synd om människor som växer upp i länder och på kontinenter och att brutaliteter som dessa är vardagsmat. Även för lokalbefolkningen. Ofattbart.

Jag har insett hur dåligt jag faktiskt mår. Kanske finns en del jetlag kvar i kroppen min men sedan jag kom hem, om än inte så många dagar sen, så har jag somnar sent och vaknat mellan 04 och 05 varje natt utom en. Har ingen aptit men är samtidigt hungrig. Vaknar och tänker på händelsen det första jag gör. Kommer ibland in i någon slags dimma mellan att jag sover och är vaken och mår så dåligt att jag vill spy. Den minsta lilla ångest eller panik ger mig huvudvärk och spänningar i nacken som rör sig ut mot axlarna. Jag är stel som fan och vill mer än något besöka min kiropraktor men får då återigen panik, bara tanken att någon ska röra mitt huvud äcklar mig.

Fuck you fuck you fuck you ni människor som utför såna här handlingar. Fine, ta min saker, MEN GE FAN I ATT SKADA MIG OCH SÅ MÅNGA ANDRA FYSISKT OCH PSYKISKT.