En rädsla jag aldrig tidigare känt

Den ständiga och ibland indirekta rädslan tar kål på mig. Är så himla ledsen att jag inte orkar resa till några drömstäder och framför allt Påskön, en dröm sedan länge. Jag klarar knappt av att folk går bakom mig på gatan. Jag får smått panik när jag ser folk som springer. Och jag undrar hur stor skillnad det kommer att vara beroende på var i världen jag befinner mig. För överallt finns det dem som går bakom dig, som joggar. Men jag ser allt som ett hot. Jag tror att alla vill skada mig. Alla killar är ett hot och de som jag anser vara det minsta lilla konstiga blir plötsligt väldigt läskiga. Och jag tänker att kanske finns det också kvinnor som vill råna mig för att det är så otippat. Egentligen helg sjukt ologiska tankar men det är ändå tankar.  Och det suger att även fast jag försöker tänka på annat så består så mycket tid av rädsla. Och jag hatar att en så kort del av ens liv kan förändra allt.