Ur en klar himmel faller bomben ner

Jag älskar den här staden samtidigt som jag hatar den. Eller det är inte den som jag hatar, utan människorna som utsätter oss gringos, eller ibland Buenos Aires-bor, för brutala rån. Och det är en stor skillnad på rån och stöld. Jag kan bli trött på att folk alltför lätt använder ordet rån för allt möjligt; ficktjuvar etc. Det är en stor skillnad. I båda fallen förlorar du någon eller många materiella saker men i det ena förlorar du också mycket annat. Det är en vidrig erfarenhet som jag inte önskar någon. En "erfarenhet" som lämnar spår för livet, som ibland får dig att känna total apati eller som ett hopeless case. Materialla saker är en sak men ge fan i att skada mig så psykiskt och delvis fysiskt. Tack till mina föräldrar som stöttat och hjälpt mig även fast jag varit gnällig över hur mycket saker jag själv behövt fixa. Att det lixom inte ska räcka med själva händelsen utan alla tusen saker som tillkommer. Den här staden är min älskling och kommer väl alltid att förbli det men jag vill samtidigt inte rekommendera alla att åka hit. Och det är synd. Den mest europeiska staden i hela Sydamerika som antagligen jämfört med andra städer dessutom är lätt att bo i. Men att det samtidigt ska vara så jävla våldsamt. Att du inte kan åka till "Microcentro, San Telmo, La Boca, Retiro eller Barracas" för att det är farligt. Det är en stor skillnad på staden nu jämfört med för två år sedan. Recoleta och Palermo är fantastiskt men det är läskigt hur stadsdelarna här flyter ihop och helt plötsligt kanske du är fel ute. Idag skulle jag hämta ett nytt bankkort och platsen låg åt helvete så fick hjälp av min couchsurfare med en privatchaufför, han följde dessutom med mig, för att det skulle vara ett halvdåligt område. Är så trött på att höra vad som är farligt. Är trött på att gå på gatan och bli rädd så fort någon springer mot mig eller bakom mig för att det enda jag kan tänka på är killen som sprang mot oss och rånade oss. Att så många händelser med noll koppling till rånet ändå får allt att handla om rånet. Att höra att Santiago i Chile också är "peligroso" (farligt) som man verkar få höra om alla städer och länder här i egentligen fantastiska Sydamerika. Men jag orkar inte chansa, jag orkar inte vara rädd. Rädslan har besegrat mig och det är förjävligt. Förjävligt att rånare har förstört en hel del och att jag inte ens orkar åka till, till exempel, Påskön som varit en dröm. Dit jag redan har en biljett. Jag kommer åka hem tidigare. För jag kan inte läka i en stad som förstört en del av mig. Och kanske läskigast av allt är att jag trodde att jag skulle dö och när luften går ur dig, när hörseln och synen försvinner, så börjar du läskigt nog att acceptera döden. Du orkar inte kämpa emot strypgreppet för du har ingen kraft i kroppen och du börjar slappna av och förstå att kanske slutet är nära. Men jag överlevde. Dock med ett minne som är så förjävligt och jag förväntar mig inte att någon ska förstå det. Knappt jag kan förstå det. Ingen ska behöva förstå det. Och ingen ska behöva bli utsatt för det.

Och bästa trösten? Julia, rödvin, mat i stora mängder och Kent. Gracias por todo. Och veta att jag ska shoppa som en galning och äta gott nu den sista tiden.